Häromdagen satt jag med benen i kakburkens knä medan han klappade mina vader och delade med sig av syner på livet. Det var skönt att se den gamla sidan av honom igen, och bli påmind att den fortfarande finns kvar under den stressade och stundvis otrevliga ytan. I torsdags fick jag en ny väninna. Inte ny egentligen, men ny i den benämningen att jag alltid annars räknat bort henne, och inte tänkt på henne som en bra vän, eller någon man kan anförtro sig åt. Jag hade kanske fel och hon har kanske växt. Vi stod och pratade och hon frågade ut mig om kakburken. Jag svarade så ärligt jag orkade och kunde och hon visade sig vara mycket förstående. Hon sa att jag kommit in under hans skal och att det är det få som har. Att det är en försvarsmekanism hos många att stöta bort folk när de kommer för nära - det borde jag veta. Jag svarade att det kanske är sant, men att det i så fall skulle vara lättare att bara vara en ytlig bekant och ha roligt hela tiden.
Men när jag satt där med benen i hans knä och huvudet på sned och hörde honom tömma tankar och kanalisera sina känslor tänkte jag att det nog ändå är värt besväret ibland. Att känna någon ordentligt och vara med om både topparna och dalarna. Det finns en viss skönhet även i det fula.
Ibland.
schizokaka
SvaraRadera