I don't count the marks on the wall, and I don't sleep well at all

-Jaha, Du, Ace, nu ska vi leka associationsleken. Jag säger ett ord och Du säger ett annat som Du kommer att tänka på, rent spontant. Fort ska det gå, det finns inga rätt eller fel.

Helt plötsligt får min omogna hjärna tourettes och ordet PUNG! fladdrar framför mina ögon tills jag inte kan tänka på något annat än att inte, inte, inte skrika ut "pung" till min kanske blivande arbetsgivare.

-Okej, Ace, är Du redo?

PUNG! PUNG! PUNG!

-Då säger jag...

Pungpungpungpung

- Service...

- Bricka?

Han ringde igår när jag stod i mataffären och erbjöd mig att börja jobba redan på måndag. Oh yes.

-Sheshep

What a wonderful world

Efter intervjun var världen lite finare. Det hade slutat regna och vinden var mild. Jag bestämde mig att gå hem. Det är en promenad på en timme ungefär, men jag hade inget annat för mig i alla fall. Jag gick och smålog, lyssnade på Hello Saferide och Nora i min iPod och småmös där jag gick. Det var fint. Fint i det gråa.

En skitsnygg miljöpartist stannade mig. Jag stod och pratade med honom ett tag. Flirtade lite, skrattade lite. Vid slussen stod det en man och kissade på Djurgårdsfärjan. jag log, igen, och gick vidare.

Shake it like a polaroid picture

Arbetsgivare!
De har en tendens att ringa och väcka mig. Hela tiden, varje gång. Man vaknar med ett ryck, och svarar med den där gälla rösten som man själv är helt övertygad om låter som man precis varit uppe, sprungit ett maraton och avnjutit en god lunch, men i själva verket låter precis lika raspig och sömndrucken som man känner sig.

Jag sponsrar i alla fall SJ ännu en gång och åker upp för en personlig intervju de valde att kalla "audition"

- Ja.. Det har ju Du vana av, hehe...

Jag ska inte vara bitter, verkligen inte. Jag är jätteglad och tänker positiva tankar. Något lättad att slippa den arbetslösa sommar jag precis "förlikat" mig med.

-SheShep

Too alarming now to talk about

Häromdagen satt jag med benen i kakburkens knä medan han klappade mina vader och delade med sig av syner på livet. Det var skönt att se den gamla sidan av honom igen, och bli påmind att den fortfarande finns kvar under den stressade och stundvis otrevliga ytan. I torsdags fick jag en ny väninna. Inte ny egentligen, men ny i den benämningen att jag alltid annars räknat bort henne, och inte tänkt på henne som en bra vän, eller någon man kan anförtro sig åt. Jag hade kanske fel och hon har kanske växt. Vi stod och pratade och hon frågade ut mig om kakburken. Jag svarade så ärligt jag orkade och kunde och hon visade sig vara mycket förstående. Hon sa att jag kommit in under hans skal och att det är det få som har. Att det är en försvarsmekanism hos många att stöta bort folk när de kommer för nära - det borde jag veta. Jag svarade att det kanske är sant, men att det i så fall skulle vara lättare att bara vara en ytlig bekant och ha roligt hela tiden.

Men när jag satt där med benen i hans knä och huvudet på sned och hörde honom tömma tankar och kanalisera sina känslor tänkte jag att det nog ändå är värt besväret ibland. Att känna någon ordentligt och vara med om både topparna och dalarna. Det finns en viss skönhet även i det fula.

Ibland.

If I can make it here, I'll make it anywhere!

New York är fanastiskt! Gatorna, livet, pulsen, till och med lukterna av sopor som restaurangerna ställt ut igår natt. Jag älskar det. Jag känner mig snygg och chic när jag går gatan fram i min gröna kjol och mina röda skor. Det är vår. Något förväntansfullt ligger i luften. Jag är så himla glad att jag är här. Jag känner hur hela jag blommar ut och känner mig lyckligare än på länge. Äntligen på väg. Äntligen börjar det! Jag har inte lärt mig området än så jag står och velar mellan taxi eller tunnelbana. Bestämmer mig för taxi så jag ser så mycket av stan som möjligt. Jag ger taxichauffören adressen till lägenheten jag ska till och turen börjar. Någonstans på mitten av Brooklyn Bridge inser jag det storslagna i allt. Att jag är här, att man kan göra vad man vill med sitt liv. Att jag kanske är lite för impulsiv, men att det ordnar sig i alla fall. Att jag kommer göra det helt på egen hand denna gången. Absolut ingenting står i vägen. Total frihet. Total FRIHET. Den känsla kan ingenting mäta sig med.




Så ni kan ju förstå tomhetskänslan som infann sig som ett brev på posten när jag vaknade i min bäddsoffa i mitt föräldrahem och inser att världen kanske blir mindre och mindre, men Brooklyn Bridge befinner sig fortfarande väldigt längt bort.

Jag sitter och tittar på Sex and the City och blir inspirerad och sugen på mode, shopping, sex, coctailklänningar, dating, höga klackar, vänninorna, Paris, lunch, brunch och rosa drinkar.

Livet idag är mindre glamouröst, men min iPod kom tillbaka i ett litet paket idag, jag är på ett positivt humör och jag har varma sjalar och vantar i garderoben. En promenad i regnet kanske inte skulle vara helt fel. Trots allt finns det väl charm och en liten stänk av glitter och flärd i allt. Det gäller bara att vara uppmärksam.

Somebody to Love

(Jag gör som Mirre uppmanat mig till.)

Det är mulet ute och jag saknar sommarvädret. Promenaden med hunden i morse, då regnet duggade och irriterade var allt annat än behaglig. Dessa dagar blir jag glad av småsakerna. Som att sitta och dricka té med Syster Min, prata musik och diskutera tonårsliv. Hennes nuvarande och mitt förbrukade. Jag blir glad av att se henne utvecklas till en ung, fin och stolt kvinna, jag blir glad av att känna föräldrahemmets kärlek som kramar om mig och jag blir glad av spellistan jag knåpat ihop och som jag hoppas kommer värma Er i rugget lika mycket som den värmer mig. Sol i Sinne; Brun Inne


-Sheshep

Next episode

Jag hamnar alltid i vagnen med småbarn. ALLTID. Oavsett när jag bokar, vart jag åker, önskad plats eller slumpmässig. Jag hamnar ändå alltid i vagnen med småbarn. En tillfällighet (mindre tillfällig vid detta laget) som hade varit helt okej om det varit snälla och roliga barn. Men icke. Bara skrik. Och varför måste de alltid kasta saker på mig? Vad har jag gjort? Alltid... Och jag förstår de stackars föräldrarnas nervösa leenden och försiktiga hyschanden. Jag förstår att det inte är lätt och jag försöker verkligen att inte vara arg på era småttingar. Men idag är det svårt. Speciellt eftersom min ipod är och leker i uppsala och jag därför inte har något som kan stänga ute ungens gurglande och öronbedövande skrik. Speciellt eftersom mitt blodsocker har sjunkit genom golvet. Men kanske framförallt eftersom tuggummimassan ert lilla mirakel kastade på mig aldrig kommer lämna mitt hår utan hjälp från herr sax. Dags att klippa. Tack sj/barnfamiljerna/tuggummitillverkare/ödet/slumpen/blodsockret/min lott i livet. Tack tack! Tack så hemskt mycket

-Sheshep

På hotell

Sista söndagen i stockholm på ett tag spenderas med Elle, böcker och block medans solen skiner utanför, folk går i sandaler och glas äts från 7eleven. Ibland hatar man verkligen plikter och åtaganden. För övrigt har jag glömt min älskade ipod i uppsala och imorgon väntar en väldigt lång och tyst tågfärd tillbaka till verkligeten. Livet på en pinne! Eller hur var det nu..?

-SheShep