all I can taste is this moment

Idag har jag svettats nog för att fylla ett badkar. Eller kanske en större hink.

Och det bara fortsätter.

Jag kan inte sluta.

Jag dricker isvatten och sitter i bara linne med öppet fönster. Jag slutade att jobba för två timmar sedan, och eftersvetten är nästan värre än den faktiska jobbsvetten. Jag behöver helt klart tvätta håret imorgon, och det känns lite jobbigt.



Efter jobbet gick jag ut och drack ett par drinkar med Snygg som kommit hem från sin semester. Solbränd och taggad. Vi mötte upp med ett par av hans kompisar och satt och pratade bort en timme.

Jag trivs bättre runt killar. Generellt. Jag känner mig friare att säga vad jag tycker och känner. Mer orädd, med impulsiv och mindre självmedveten. Mer mig. Det blir bara jobbigt när jag inte riktigt är medveten om vilka signaler jag sänder ut. Tydligen betyder en social och utåtriktad tjej att man är lätt och villig. Inte något som jag kände mig idag. Eller någonsin. Och det blir alltid lite jobbigt när vissa människor tror att det är okej att ignorera gränser, sociala och fysiska, eftersom man suttit och pratat med denne den senaste kvarten. Det är inte okej. Det är aldrig ok. Gränser är gränser och där var mina.

Det var dags att ta tunnelbanan hem.

"Once... twice..."

Min "flirt" kom förbi jobbet idag. Jag förbannade hans timing och halvgömde mig bakom baren. Det fungerade inte. Vi stod och pratade tills vi båda var tvungna att rusa.

"...Three times a lady"

Om jag nu bara kunde sluta att svettas...!

Fly on the wall

Vi kan kalla det en flirt, för det är nog precis vad det är. Vi kan säga att det är menlöst och ofarligt. Vi kan säga att det inte betyder något och att det inte spelar någon roll. Men visst värmer de där armarna som håller om en när man frusna tillsammans väntar på en taxi. Och visst är det fint med den där kroppen som alltid håller sig intill en när man är ute. Ögat som blinkar till en från andra sidan rummet får en att känna sig lite större och handen som håller sig vid ryggslutet under samtalet får spänningen att öka lite, lite extra. Telefonsamtalet tre minuter efter att man sagt hejdå känns trevligt och spontant och att veta att ett möte imorgon är oundvikligt känns inte jobbigt alls. Ja, vi kan kalla det vid många namn. Men en flirt är nog precis vad det är. Och det känns inte fel alls.

Free falling

Kombo är på semester och när jag kommer hem sover två män jag aldrig träffat eller ens sett i rummet bredvid. En i soffan och en i Kombos säng. Det känns olustigt. Jag är tyst när jag går in genom dörren, men de är vakna. Eller så väckte jag dem, fast det är inte så troligt. Jag försöker göra mig osynlig och ohörbar. Jag vill knappt vända mig i sängen, för jag vill inte att de ska höra mig eller tänka på att jag är här. De är säkert trevliga killar, men de är fortfarande främlingar i min lägenhet. Främlingar som kommer vara borta när jag vaknar. Som om de inte ens varit här...

Begging you

Malmö. Känslor flödar och samtalen blir djupare och djupare. Jag träffas kompisar från förr och myser av känslan att de finns kvar, att vi fortfarande känner av och älskar varandra oavsett vad vi gått igenom. Det är de som räknas. Soldaterna som står kvar i första ledet. Om ett par timmar ska jag träffa X. Vi strider inte i varandras legioner längre. Förhoppningsvis kan vi klara en kväll tillsammans utan att vara sårande. Det har gått ett halvår sedan vi sågs sist. Den som lever får se...

En evighet - en kort sekund

Var det inte längre till paradiset? När jag var liten kändes den som tusen mil, när man trampade och trampade på sin lilla cykel för att komma fram. Jag minns att pappa fick cykla bredvid och putta mig i ryggen när jag blev för trött. Tusen mil. Jag var så arg på mamma och pappa för att de inte hade köpt ett av de där sommarhusen som 'alla andra' hade. Ett sånt där med en ändlös trädgård och tre meter från strandbrynet. 'Alla andra' hade ju det och det var helt klart hundra gånger bättre än vårt hus. Jag var besviken, för illusionen jag hade om ett sommarhus stämde inte alls ihop med min verklighet. Idag tog det tio minuter att cykla till paradiset. Tio minuter, så var vi här. Jag gräver ner fötterna i sanden igen och tänker på den lilla flickan som tog allting för givet. Varenda sommar var självklar. Jag skäms lite över hur bra jag haft det och aldrig uppskattat de små sakerna som egentligen inte är så små. Jag uppskattar de nu och hoppas att det inte är försent. Sanden kliar och mamma vill bada. Vi hörs.

Summertime

Jag trängs med giriga tanter, alla i jakten på årets skörd på kiviks musteri. De som trodde att människor blir lugnare och mer fridfulla as time goes by har uppenbarligen aldrig varit här. Övriga dagen har bestått av konstrundor, promenader och debatter om Ulf Lundell. Konsten vs livet, eller i detta fall privatlivet då ett konstverk enligt Lundell uppförts endast för att allmänheten ska kunna se in i hans trädgård. Jag var uppe i konstverket och blickade ut mot öppna landskap och trubadurens hem. Hade han stått naken i trädgården och viftat med en vit flagga, hade det inte gjort någon skillnad. Man såg mest ingenting av hans hem. Konturer. Ett stort hus någonstans i utkanten av medvetandet. Knappast syftet med klättringen. Så mycket ger jag för den debatten. Kanske har jag idag sett Ulf Lundell naken, kanske inte. Vem fan vet?

The piano has been drinking.

Äntligen. Semester och södern. Timmar framför pianot, svettiga stunder i solen, svalka i skuggan. Film med familjen, långa middagar med skratt och sällskap. Ingen stress, ingen storstad, inget jobb, inga telefonsamtal som måste besvaras, inga tider att passa. Inga väckarklockor att ställa. Rehabilitering för själen, och jag njuter av varenda minut av den läkande veckan jag har framför mig.