En evighet - en kort sekund

Var det inte längre till paradiset? När jag var liten kändes den som tusen mil, när man trampade och trampade på sin lilla cykel för att komma fram. Jag minns att pappa fick cykla bredvid och putta mig i ryggen när jag blev för trött. Tusen mil. Jag var så arg på mamma och pappa för att de inte hade köpt ett av de där sommarhusen som 'alla andra' hade. Ett sånt där med en ändlös trädgård och tre meter från strandbrynet. 'Alla andra' hade ju det och det var helt klart hundra gånger bättre än vårt hus. Jag var besviken, för illusionen jag hade om ett sommarhus stämde inte alls ihop med min verklighet. Idag tog det tio minuter att cykla till paradiset. Tio minuter, så var vi här. Jag gräver ner fötterna i sanden igen och tänker på den lilla flickan som tog allting för givet. Varenda sommar var självklar. Jag skäms lite över hur bra jag haft det och aldrig uppskattat de små sakerna som egentligen inte är så små. Jag uppskattar de nu och hoppas att det inte är försent. Sanden kliar och mamma vill bada. Vi hörs.