Jag har två dagar på mig att flytta ut och fortfarande ingenstans att ta vägen. Eftersom jag fått jobb är det ingen idé att åka söder ut, och soffan jag litade på blir inte ledig förrän på söndag tidigast. Just nu är det inte kul att vara jag.

Take this waltz

Jag går från att ena dagen var hur motiverad och peppad som helst, till en dag i apatins tecken då jag bara vill sova och sova i dagar. Inte tänka, inte göra någonting. Idag är en halvapatisk dag, vilket är bättre än en helt apatiskt, det är sant, men det bästa vore kanske en sådan dag när man hoppar ur sängen till melodin av my sharona. Inte idag, men som sagt. Det kunde vara värre.


I söndags var sista dagen på jobbet och även sista kvällen ute med samma gäng. Uppe klubblokalen spelades Gyllene Tider vid ett tillfälle. Det är över nu. Snygg böjde sig fram och viskade i mitt öra, sedan stod han, jag, barsk och Snäll med armarna om varandra i en ring och tackade på vårt eget sätt. Dream Team. Sen tog vi ett steg tillbaka, Snäll och Snygg sade i unisont gud vad jag hatar gyllene tider och vi lämnade i samlat trupp dansgolvet.

Det är något fint med avslut. När det är lyckade sådana. Jag hatar att ta farväl, men det behövde jag inte göra här. Vi vet vilka vi är som kommer hålla ihop. Kanske inte lika ofta, inte lika intensivt, men vi finns kvar. Ett är slut, ett annat börjar.

Jag tänkte vara snygg och rockig idag. Sitta i solen med mitt kaffe och förbereda mig för Prövningen. Det hade funkat bättre om det inte regnade.

In the ghetto

Mittemot mig sitter en man och läser koranen. Emellanåt tittar han ut genom fönstret och nickar, som om han då får bekräftat det han nyss läst. Jag avundas honom hans tro. Jag och harpan känner oss ensamma och ledsna. Vi bestämde oss för att vara ensamma i varandras sällskap

Kick it with my girl today

Eftersom jag har en tendens att förstora saker kallar jag det ett dilemma. Andra hade kanske kallat det för ingenting alls. Kanske är det ett mellanting. Vi hade ett samtal som jag initierade. Som så många andra gånger när alkohol gjort mig modig och ärlig. Jag sa att jag analyserat och kommit fram till att det finns två av honom. Jag sa att det finns en som vill umgås med oss. En som vill dansa, skratta, fåna sig och strunta i alla andra. Och en annan som är för bunden i sitt förflutna och sin uppväxt. Som vet att det gamla umgänget inte är det bästa, men banden är familj, och den familj man har håller man hårt i. Hur otrevliga de än må vara. Han sa att jag hade helt rätt. Att jag läst rätt. Jag sa att jag inte förväntade mig något. Jag bad inte honom att öppna upp, eller att förändra. Jag bad honom bara att slappna av och att försöka sluta vara obekväm när hans två världar kolliderar. Jag berättade för honom att jag tycker om honom och kommer finnas där så länge han tillåter mig. Han sa att han kände likadant. Han skulle försöka. Jobba. Att inte ska obekväm eller besvärad. Han försökte. Så varför kände jag mig så fruktansvärt illa till mods när det krockade ikväll? Så illa så att jag var tvungen att åka därifrån. Inte ens hans nattliga sms tar bort samvetet som påminner mig om att jag lämnade. Han försökte och jag stack.