Eftersom jag har en tendens att förstora saker kallar jag det ett dilemma. Andra hade kanske kallat det för ingenting alls. Kanske är det ett mellanting. Vi hade ett samtal som jag initierade. Som så många andra gånger när alkohol gjort mig modig och ärlig. Jag sa att jag analyserat och kommit fram till att det finns två av honom. Jag sa att det finns en som vill umgås med oss. En som vill dansa, skratta, fåna sig och strunta i alla andra. Och en annan som är för bunden i sitt förflutna och sin uppväxt. Som vet att det gamla umgänget inte är det bästa, men banden är familj, och den familj man har håller man hårt i. Hur otrevliga de än må vara. Han sa att jag hade helt rätt. Att jag läst rätt. Jag sa att jag inte förväntade mig något. Jag bad inte honom att öppna upp, eller att förändra. Jag bad honom bara att slappna av och att försöka sluta vara obekväm när hans två världar kolliderar. Jag berättade för honom att jag tycker om honom och kommer finnas där så länge han tillåter mig. Han sa att han kände likadant. Han skulle försöka. Jobba. Att inte ska obekväm eller besvärad. Han försökte. Så varför kände jag mig så fruktansvärt illa till mods när det krockade ikväll? Så illa så att jag var tvungen att åka därifrån. Inte ens hans nattliga sms tar bort samvetet som påminner mig om att jag lämnade. Han försökte och jag stack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar