Valborg!

Nu börjar morgonen. Frukost med Miranda. Bubbel, jordgubbar och pastasallad. Livet på en pinne!

-SheShep

My way

Bio med Norrlands Guld. Efteråt en fin promenad från söder till hornstull där tapas och öl fick våra magar att stå åt alla håll och kanter. Idag var fin. Hela veckan har varit fin. Det vackra vädret håller fortfarande i sig och tjockjackor och halsdukar är långt borta och undanskuffade. Det är fint, allt är fint. Och vissa dagar är allt så fint att det inte spelar någon roll att man är arbetslös, bor på kompisars soffor och väntar på callbacks och intervjuer. Vissa dagar gör det ingenting, för man kan ändå uppskata skönheten i världen och staden man bor i.

-SheShep

Sandaler av plast

En slapp förmiddag tillbringades i sällskap med soffan och fab 5. Ett medelande avbröt.

-Glass på odenplan?

Slappen byttes ut mot solglasögon och jag fick njuta av solen tillsammans med Elle. Våren får staden att komma till liv på ett nytt sätt. Det är ganska fantastiskt. Även folk som går omkring själva på stan ler för sig själva och har det där avslappnade och nöjda draget runt ögonen som jag älskar att se. Det blir lite vardagsmagi. Kanske stämmer det, kanske inbillar jag mig, men i så fall är det en illusion jag gärna håller kvar vid.

-Sheshep

Sweet chariot.

Som sagt; beroendeframkallande. Mobilblogg. Herremingud.

Jag är äckligt mätt efter pastan men kan ändå inte sluta äta chips. Jag och Elle tittar på CIA-film. Brunt, dystert och olyckligt.

Jag hittade en bild från gårdagen på min mobil. Jag och M:elle F påväg hem. Fulla som kajor. Tunnelbanor och nattamat. JAg skickade bilden till M:elle F och dödade ännu lite mer av våra självkänslor. "Ahmen fyfaaaan! Hahahaha! Det finns bildbevis" fick jag till svar. Well my darling. Not for long... Delete!

Moon river

Att blogga från mobilen är min senaste upptäckt. Detta kommer lätt bli ett beroende. Alkolåset på mobilen kommer vara mer behövt än någonsin tidigare. Jag och Elle sitter och är bakiströtta i lägenheten. Snart ska det bli pastamiddag och senare chips och tv-kväll. Det är skönt att må dåligt med någon. Hur mycket man än ångrar den där sista drinken så är man i alla fall i gott sällskap.

If it's not forever, if it's just tonight

Jag och Elle ska på kalas hos hennes vegankusin på Östermalm ikväll. Hon är i duschen och jag sitter och lyssnar på töntig men rolig popmusik. När vi vaknade i eftermiddags (!) efter gårdagens bravader gick vi och satte oss på Elles stammisfik och åt den kanske godaste blåbärspaj jag någonsin ätit. Dränkt i vaniljsås. Perfekt botgöring för den stackars bakismagen.

Det var kallt idag. Soligt men jättekallt. Mina ögon rann på vägen hem från fiket. Det gör de alltid när det är kallt eller minsta lilla vind ute. Jag har lärt mig att leva med det. Eller berättade om hur hon för inte så länge sedan stod och storgrät på en buss bakom sina solglasögon och när hon väl tog av sig glasögonen för att torka bort imman och tårarna såg hon att hon hade hela bussen som publik. Jag kom och tänka på hur det var när man var liten. När de söta gamla tanterna kom fram och frågade varför man var ledsen och ens stora sorg och problem var att man inte hittade sin mamma som stod i gången bredvid och handlade mellanmjölk.

Nu för tiden är de flesta "söta tanter" jag träffar på gnälliga och fulla av fördomar.

Det kanske inte var bättre förr, men kanske var det lite lättare?

Nu är Elle ute ur duschen och N'Sync spelas för fullt. Det är dags att peppa till sig.

Det stinker från en pissoar

Flytt. Igen. För sjuhundraförtioelfte gången. Jag har ingenting emot att vara nyinflyttad. Jag har ingenting emot att lära känna nya ställen och vanor. Det är själva flytten jag hatar. Always have, always will. Jag minns en flytt när jag var mindre. Elva, kanske tolv. Vi hade flyttat till ett nytt hus, ny ort etc. Allt nytt. Jag hade fått ett stort fint rum som var dränkt av kartonger och nedpackade minnen. Mamma kom in när jag stod och bäddade sängen i röran och frågade om jag inte skulle börja packa upp innan jag bäddade sängen. Jag frågade henne då vad vitsen var med att packa upp när jag ändå skulle vara tvungen att packa ner det inom en period av två år? Mamma blev lite ledsen av det svaret tror jag, men mycket riktigt flyttade vi vidare 18 månader senare.

Jag har aldrig gillat att packa ner och packa upp. Transportera, planera, köra och köras. Bära och släpa. Aldrig varit min grej. Så denna gången hoppade jag över det. Jag packade den största resväskan jag kunde hitta och köpte en enkelbiljett. Här borta ska jag i lugn och ro packa upp min väska. Kanske slänga, kanske spara. Bestämma själv. Senare, i mån av tid ska jag tillbaka till mamma och pappa. Hämta resten och ge dem tillbaka deras bäddsoffa som varit min i fem veckor. Sortera. Slänga och spara, men välja själv. Mitt liv, mina saker.

Jag sitter i Elles säng, lyssnar på Tracy Chapman och försöker desperat att dra sladdarna till datorn tillräckligt långt så jag kan ha den lilla rosa laptopen i knät samtidigt som jag lutar mig mot väggen. Sådär bra resultat.

My heart could take a chance but my two feet can't find a way

När jag bodde där jag bodde jobbade jag tillsammans med en flicka. Lady Dee. Ett hyfsat passande smeknamn. Lady Dee har många egenskaper och kvaliteér jag inte har. På många sätt är vi olika. I dessa olikheter hittade vi varandra. Vi klickade och hängde ihop. En sen kväll satt vi och pratade om framtida planer och tidigare upplevelser. Det kom fram att Lady Dee när hon var sexton fick ett jobb i sitt hemland som gogodansös. Jag frågade om det var frivilligt eller något som man ser på film. Där människor man litar på lurar in en i en värld man inte kan komma ut ur. Min dramtiska ådra jobbade på högvarv och jag hade nästan ett grovmanus i mitt huvud när hon svarade att hon gick in i arbetet med öppna ögon. Att hon gick på en audition och var fullt medveten om vad hon prövade för. Hon behövde desperat ett jobb för att försörja sig och sin syster och pengarna var bra och arbetstiderna gjorde det möjligt för henne att fortsätta gå i skolan. Jag började tro att jag hade haft helt fel. Att mina fördomar hade skenat iväg och fått ännu en förutfattad mening att bildas. Lady Dee berättade dock vidare. Om hur jobbet var frivilligt. Att hon kunde sluta när som, men som sagt hon behövde pengarna. Hon behövde jobbet och för att få behålla jobbet fick hon följa med kunder, eller "gäster" kanske, på efterfester, snorta kokain för att orka fortsätta festa och vara på topp hela tiden. Partylivet sex dagar i veckan. På måndagar fick hon ledigt.

Liv ser så olika ut. det vet vi alla, men ibland glömmer jag att uppskatta det jag faktiskt har och har fått. Jag har lätt att snöa in mig. Att stirra mig blind och missa det som är mitt framför näsan. Missa de tillfällen och förutsättningar jag har.
Så jag ska försöka att ändra. Bli lite, lite bättre. På onsdag åker jag och styr upp framtiden. Det är på tiden.

Lady Dee kom på fötter. Jag ska göra likadant.

Det var jobbigt att gå ut och festa med Lady Dee. Jävlar vad hon kunde dansa.