När jag bodde där jag bodde jobbade jag tillsammans med en flicka. Lady Dee. Ett hyfsat passande smeknamn. Lady Dee har många egenskaper och kvaliteér jag inte har. På många sätt är vi olika. I dessa olikheter hittade vi varandra. Vi klickade och hängde ihop. En sen kväll satt vi och pratade om framtida planer och tidigare upplevelser. Det kom fram att Lady Dee när hon var sexton fick ett jobb i sitt hemland som gogodansös. Jag frågade om det var frivilligt eller något som man ser på film. Där människor man litar på lurar in en i en värld man inte kan komma ut ur. Min dramtiska ådra jobbade på högvarv och jag hade nästan ett grovmanus i mitt huvud när hon svarade att hon gick in i arbetet med öppna ögon. Att hon gick på en audition och var fullt medveten om vad hon prövade för. Hon behövde desperat ett jobb för att försörja sig och sin syster och pengarna var bra och arbetstiderna gjorde det möjligt för henne att fortsätta gå i skolan. Jag började tro att jag hade haft helt fel. Att mina fördomar hade skenat iväg och fått ännu en förutfattad mening att bildas. Lady Dee berättade dock vidare. Om hur jobbet var frivilligt. Att hon kunde sluta när som, men som sagt hon behövde pengarna. Hon behövde jobbet och för att få behålla jobbet fick hon följa med kunder, eller "gäster" kanske, på efterfester, snorta kokain för att orka fortsätta festa och vara på topp hela tiden. Partylivet sex dagar i veckan. På måndagar fick hon ledigt.
Liv ser så olika ut. det vet vi alla, men ibland glömmer jag att uppskatta det jag faktiskt har och har fått. Jag har lätt att snöa in mig. Att stirra mig blind och missa det som är mitt framför näsan. Missa de tillfällen och förutsättningar jag har.
Så jag ska försöka att ändra. Bli lite, lite bättre. På onsdag åker jag och styr upp framtiden. Det är på tiden.
Lady Dee kom på fötter. Jag ska göra likadant.
Det var jobbigt att gå ut och festa med Lady Dee. Jävlar vad hon kunde dansa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar