Jag hamnar alltid i vagnen med småbarn. ALLTID. Oavsett när jag bokar, vart jag åker, önskad plats eller slumpmässig. Jag hamnar ändå alltid i vagnen med småbarn. En tillfällighet (mindre tillfällig vid detta laget) som hade varit helt okej om det varit snälla och roliga barn. Men icke. Bara skrik. Och varför måste de alltid kasta saker på mig? Vad har jag gjort? Alltid... Och jag förstår de stackars föräldrarnas nervösa leenden och försiktiga hyschanden. Jag förstår att det inte är lätt och jag försöker verkligen att inte vara arg på era småttingar. Men idag är det svårt. Speciellt eftersom min ipod är och leker i uppsala och jag därför inte har något som kan stänga ute ungens gurglande och öronbedövande skrik. Speciellt eftersom mitt blodsocker har sjunkit genom golvet. Men kanske framförallt eftersom tuggummimassan ert lilla mirakel kastade på mig aldrig kommer lämna mitt hår utan hjälp från herr sax. Dags att klippa. Tack sj/barnfamiljerna/tuggummitillverkare/ödet/slumpen/blodsockret/min lott i livet. Tack tack! Tack så hemskt mycket
-Sheshep
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar