Det stinker från en pissoar

Flytt. Igen. För sjuhundraförtioelfte gången. Jag har ingenting emot att vara nyinflyttad. Jag har ingenting emot att lära känna nya ställen och vanor. Det är själva flytten jag hatar. Always have, always will. Jag minns en flytt när jag var mindre. Elva, kanske tolv. Vi hade flyttat till ett nytt hus, ny ort etc. Allt nytt. Jag hade fått ett stort fint rum som var dränkt av kartonger och nedpackade minnen. Mamma kom in när jag stod och bäddade sängen i röran och frågade om jag inte skulle börja packa upp innan jag bäddade sängen. Jag frågade henne då vad vitsen var med att packa upp när jag ändå skulle vara tvungen att packa ner det inom en period av två år? Mamma blev lite ledsen av det svaret tror jag, men mycket riktigt flyttade vi vidare 18 månader senare.

Jag har aldrig gillat att packa ner och packa upp. Transportera, planera, köra och köras. Bära och släpa. Aldrig varit min grej. Så denna gången hoppade jag över det. Jag packade den största resväskan jag kunde hitta och köpte en enkelbiljett. Här borta ska jag i lugn och ro packa upp min väska. Kanske slänga, kanske spara. Bestämma själv. Senare, i mån av tid ska jag tillbaka till mamma och pappa. Hämta resten och ge dem tillbaka deras bäddsoffa som varit min i fem veckor. Sortera. Slänga och spara, men välja själv. Mitt liv, mina saker.

Jag sitter i Elles säng, lyssnar på Tracy Chapman och försöker desperat att dra sladdarna till datorn tillräckligt långt så jag kan ha den lilla rosa laptopen i knät samtidigt som jag lutar mig mot väggen. Sådär bra resultat.