Varje gång jag jobbar med min chef känner jag min saknad av dialekt och en självklar rot. Min chef pratar på bredaste göteborgskan och har ett självklart ursprung som hon håller med högt huvud. Själv får jag alltid förklara mig.
-Vart är du ifrån då?
-Jaså?? Men herregud DET hörs verkligen inte.
Jag känner en liten hemlig längtan att bre på. Att smila stort och lägga på någon dialekt som låter sådär lite charmigt enfaldig. Men det gör jag inte. Det som inte kommer naturligt får jag lägga i en låda och spara till andra tillfällen. Tids nog får jag säkerligen användning för det mesta.
Mitt jobb är hjärndödande och jag börjar längta bort igen. Ett halvår efter flytten till hufvudstaden och jag går i tankar om att lämna. Säga vad man vill, men punktlig är jag i alla fall.
Elle kallar mig Fröken Freud i hennes senaste inlägg. Jag hävdar bestämt att om jag inte hade vänner som var så freudianska hade jag helt och hållet sluppit göra amatörmässiga och ibland skrämmande precisa psykoanalyser som oftast är att peka ut det uppenbara.
Klockan är 22 och om åtta timmar sk jag vara tillbaka på jobbet och göra samma sak om och om igen.
Slentrian - Here I come.
Är det bara jag som undrar vad som hänt med denna bloggen? Vavava? Skriv! :)
SvaraRadera